Skogsmatta är skogsmark täckt med risväxter. I huvudsak består skogsmatta av blåbärs- och lingonris, vanligen med inslag av ljung, olika typer av mossa och ibland även lavar. I bästa fall kan du plocka bär från din egen trädgård redan samma sommar som skogsmatta installeras. När du beställer Piiraisen Skogsmatta får du alltid ett ursprungsintyg som anger skogmattans upptagningsplats.
Mer detaljerad information om skogsmatta hittar du i artikeln Vad är skogsmatta?
Vilka växter förekommer i skogsmatta?
Blåbär
(Caccinium myrtillus)
Familj: Ljungväxter
Växtform: Rhizomatös och flerårigt ris, höjd 10–40 cm, upprätt växtsätt, rikt grenig
Blomma: Koppformad, grönaktig gul eller röd, blommorna ensamma i bladvecken
Bladen: Fäller till vintern, bladskivor ovala och spetsiga, fint sågade, kortskaftade och spiralställda, strödda och rent gröna.
Frukten: Sfärisk, vaxöverdragen, mörkblå eller svart, saftigt bär
Växtplats: Friska och lundartade barrskogar och skogskärr, också torra barrskogar och moar
Blomningstid: Maj–juli
Blåbär är en av våra vanligaste skogsväxter. Det förekommer särskilt i de nordiska länderna, men också i stor utsträckning på andra håll i Europa samt i norra Asien och Nordamerika. Växten trivs bäst i skuggiga och fuktiga barrskogar, och sämst i torra och soliga växtmiljöer. Blåbär är ett av de mest populära och ekonomiskt lönsamma bären i både Sverige och Finland.
Blåbär påverkar också förekomsten av andra växt- och djurarter i området. Liksom många andra bär är blåbär en viktig födokälla för däggdjur och fåglar. Blåbär övervintrar under jord i sitt rotsystem och skjuter nya skott bredvid de gamla på våren när temperaturen stiger.
I skogsmattan förändras blåbär vackert med årstiderna. På våren är växten ljusgrön, och under sommaren blommar det. På hösten, innan löven faller, får blåbär ofta en vacker rödgul färg, och skogmattans vegetation blir särskilt imponerande. Vädret i maj har en avgörande betydelse på höstens bärskörd.
Blåbär förekommer vanligtvis som huvudart i skogsmattans vegetation tillsammans med lingon.
Lingon
(Vaccinium vitis-idaea)
Familj: Ljungväxter
Växtform: Rhizomatös, flerårigt ris, höjd 5–30 cm, upprätt växtsätt, glesgrenig
Blomma: Urnlik, vit och rödaktig, flera hängande blommor i en tät klase
Bladen: Bladskivor brett ovala med otydliga tandade kanter, spiralställda, vaxartade, ovan mörkgröna och glänsande, övervintrande
Frukten: Kulaformad, glänsande rött bär, saftig, söt och syrlig
Växtplats: Torra och friska lundartade barrskogar, skogskärr, tallmossar, vägkanter, åkerrenar, fjällhedar
Blomningstid: Juni-augusti
Tillsammans med blåbär är lingon en av de vanligaste skogsväxterna på norra halvklotet. Den förekommer i hela Sverige och Finland samt i Central- och Sydeuropa, ända ner till Italien. Ljusa och något torra barrskogar är typiska växtplatser för lingon. Lingon är vår mest plockade och värdefullaste vilda bär som skördas i stora mängder för försäljning och hushållsbruk.
Lingon äts bland annat av björnar och andra skogslevande däggdjur. Bären används också som föda av fåglar, som under ett rikligt bärår kan fördröja sitt flytt söderut. Ett bra bärår följs dock ofta av ett sämre, eftersom den rikliga skörden tömmer risens krafter. Lingon ger oftast en säker skörd, eftersom den blommar senare än blåbär, under gynnsammare väder och en aktiv pollineringssäsong.
Lingon, som är mörkgrön året runt, ger skogsmattan grönska. En enskild lingonskott lever i några år, men dess rötter och själva lingonriset kan bli mellan tiotals och hundratals år gamla.
Tillsammans med blåbär är lingon den vanligaste växten som framgår i skogsmattan.
Kråkbär
(Empetrum nigrum)
Familj: Ljungväxter
Växtform: Flerårigt ris, höjd 10–30 cm, upprätt växtsätt, gles grenig
Blomma: Mycket liten, anilinröd, blommorna i bladvecken
Bladen: Spirala, oskaftade, ihåliga, undersidan vit och hårig, nedvikta kanter, övervintrande, barrlika bladskivor
Frukten: Glänsande svart, saftig
Växtplats: Barrskogar, steniga områden och öar, fjällhedar, hav- och sjöstränder, karga mossar och sandiga områden
Blomningstid: April–juni
Kråkbär är också känt som kräkling eller kråkris. Växten trivs bäst på magra och torra marker, såsom klippor. Det förekommer två underarter av kråkbär: sydkråkbär och nordkråkbär. Sydkråkbär växer på karga mossar och hedar i södra och mellersta Finland, medan nordkråkbär trivs i liknande växtmiljöer i norra Finland. I Sverige förekommer sydkråkbär mest i Götaland och Svealand, och nordkråkbär växer huvudsakligen i Norrland. Av dessa två anses nordkråkbär allmänt ha bättre smak. Kråkbär är mycket vanlig på norra halvklotet och förekommer ofta även i skogsmattans vegetation.
Många fåglar och däggdjur äter kråkbär. Särskilt hönsfåglar använder bären som föda, och till exempel under polarnatten är bären fjällripans huvudsakliga födokälla i fjällområden med lite snö. Kråkbär överlever under snön på vintern och är därmed en viktig födokälla för flyttfåglar i norra Sverige och Finland tills insekter anländer.
Kråkbär har länge ätits i norr, bland annat tillsammans med fisk, rom och renmjölk, och bären har även tillsatts i soppor. Dessutom har bären använts som färgväxt. Senare har kråkbärssaft marknadsförts som råvara för juice- och vinindustrin.
Ljung
(Calluna vulgaris)
Familj: Ljungväxter
Växtform: Flerårigt ris, höjd 10–50 cm, upprätt växtsätt och tättgrenig
Blomma: Klockformad, ljusblå eller vit, kortstjälkad, ensidig klase
Bladen: Övervintrande, motsatta, oskaftade, nålformade bladskivor
Frukten: Hårig kapsel skyddad av ett blomfoder
Växtplats: Ljusa och soliga barrskogar, hedmarker, mossar, sandiga och steniga områden
Blomningstid: Juli–augusti
Ljung är en vanlig växt i den finska och svenska naturen, och den används ofta som prydnadsväxt. Växten trivs bäst på en torr och karg växtmiljö men klarar sig inte lika bra i skuggiga lägen. I karga fjällmiljöer förekommer ljung dock inte. Ljungens tåliga rötter klarar av frost, torka och till och med eld. Ljung har spridit sig över nästan hela Europa och förekommer även i viss utsträckning i Asien, Sibirien, Nordamerika och till och med Nya Zeeland.
Ljung blommar på sensommaren och blomningen är som rikligast i augusti. Blommornas starka nektar lockar också många pollinerande insekter. Ljung ger inga ätbara bär, men bin producerar mörk och aromatisk ljunghonung från dess nektar. Man kan även brygga lugnande och välsmakande te på ljungblommorna.
Ljung är Kajanalands och Västergötlands landskapsblomma, och dess livslängd är vanligtvis 25–50 år.
Väggmossa
(Pleurozium schreberi)
Väggmossa är en av de vanligaste mossarterna i hela Norden. Den tillhör familjen Hylocomiaceae, liksom husmossa och kranshakmossa, som ibland förekommer i skogsmattans vegetation. Väggmossa växer nästan överallt: på ruttna trädstammar, på stenblock, på tuvor och i andra liknande miljöer i barrskogar samt på torra och sura marker. Arten förekommer mera sällan i lundskogar. Väggmossa växer vanligtvis i stora mattor, och enskilda skotten kan bli upp till 12 cm långa. Stammen är rödbruna med gulaktiga eller ljusgröna bladen som ligger tätt mot varandra. Namnet väggmossa kommer från att arten tidigare användes för att täta väggar.
Björnmossor
(Polytrichum)
I skogsmattan förekommer flera mossarter, varav björnmossor är de vanligaste.
Björnmossorna växer överallt i Sverige och Finland. De trivs bäst i torra barrskogar, på klippor och stenblock, på sandiga vägkanter samt på andra torra växtunderlag, ofta bland renlavar. De vanligaste arterna i björnmossornas släkte är enbjörnmossa och hårbjörnmossa.
Björnmossorna har ett kuddlikt växtsätt och de kan täcka stora ytor. Deras några centimeter långa plantor har ett upprättartat växtsätt.
Det är intressant att observera hur skogsmattans mångsidiga vegetation förändras mellan årstiderna. Kontakta oss här om du vill ha en ekologisk och naturlig skogsmatta i din trädgård.
